Historia - från 1700-talet och framåt

Lomma kommun kallades ursprungligen Lomma socken och bestod av byarna Lomma, Vinstorp och Karstorp samt egendomarna Alnarp, Habo och Prästberga. Området fick sitt namn efter den by där kyrkan fanns. Byarna kom att bestå tills skiftet genomfördes under 1800-talet.

Alnarp är en gammal kungsgård och sätesgård, det vill säga bebodd av adeln eller företrädare för de besuttna. Slottet på egendomen uppfördes 1862 för Alnarps lantbruksinstitut.

I mitten av 1700-talet var regionen, liksom de flesta andra områden i Sverige, ett enkelt jordbrukssamhälle. Mot slutet av 1700-talet beskrivs Lomma bys näringar som ganska torftiga, invånarna i Lomma var fram till mitten av 1800-talet i huvudsak torpare med fiske som binäring. Som ett resultat av en befolkningsökning och en ägosplittring (uppdelning av arealen i ett stort antal mindre åkrar med olika ägare) bestämdes att ett så kallat storskifte skulle ske. Genom att studera skifteskartan över Lomma by från 1777 kan man se att bebyggelsen är koncentrerad längs Höje å samt i anslutning till kyrkan. Den uppodlade marken var uppdelad i vångar, långa och smala sådana, som skulle fördelas rättvist så att alla fick samma jordkvalitet.

Det visade sig att denna jordreform inte räckte, och i slutet av 1700-talet genomfördes enskiftet (vilket gjorde att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar) för att följas av ytterligare ett skifte; laga skifte i början av 1800-talet. Detta innebar bland annat att den bonde som fick sin andel i den sämre jorden fick då i motsvarande grad mer mark och vice versa.

Arbetare med skottkärror fulla med tegelstenar. ca 1914.

Kaniks tegelbruk 1913-14

Från jordbruks- och fiskesamhälle till industrisamhälle

Under 1800-talet sker stora förbättringar i och med den industriella revolutionen. Även om det förekommit tegelbruk i Lomma sedan slutet av 1600-talet var det först nu som industrin tog fart. Oscarsfrids och Kaniks tegelbruk är exempel på några av de tegelbruk som funnits. Idag finns det bevarade tegelbruket i Bjersund kvar som en rest av det tidiga industriella samhället. I Lomma förlade Frans Henrik Kockum lerbruket 1854.

Leran användes först som råvara i tegelproduktionen, men visade sig också lämplig i cementtillverkningen. 1871 grundades Skånska cement och produktionen startade i Lomma. Kalkstenen som också används vid cementtillverkning fraktades från Limhamn. Arbetskraften till industrierna kom ursprungligen från jordbruket.

Under 1890-talet stod cementbolaget inför svårigheter med konkurrens från andra fabriker samt lågkonjunktur. Detta låg bakom det beslut att 1904 upphöra med produktionen. Istället ersattes cementtillverkningen av eternit; detta byggnadsmaterial som till 90% består av cement och 10% av asbest. 1907 kom de första produkterna från Skandinaviska Eternitaktiebolaget. Företaget var verksamt under flera decennier. Under efterkrigstiden rådde högkonjunktur och en ökad efterfrågan av eternit. Expansionen fortsatte in på 60-talet. Under 70-talet framkom det att eternitens asbestcement var hälsovådligt då asbestfibrer kan tränga in i lungorna och orsaka asbestos, och många arbetare fick sätta livet till. 1977 stängde fabriken till följd av skandalen.

Svartvitt äldre foto. Pir ut i vattnet med roddbåt förtöjd. Liten segelbåt samt kallbadhus i bakgrund

Bjerreds Saltsjöbad

Järnvägen till Bjärred

Kring sekelskiftet 1900 invigdes järnvägslinjerna Malmö-Billesholm (1886) och Lund-Bjärred (1901), och blev liksom i resten av Sverige epokavgörande för industrialismen och landets urbaniseringsprocess. Längs järnvägen anlades nya stationer och samhällen växte fram. Området väster om stationen i Lomma och Flädie by är goda exempel på detta. Stationerna uppfördes utanför det gamla bycentrat och snart växte nya samhällen fram med bebyggelse uppförd i tegel.

Järnvägslinjen Lund-Bjärred uppkom framförallt på grund av badortslivet som utvecklats i Bjärred under de sista decennierna under 1800-talet. Detta hängde tydligt ihop med den sundhetsideologi som rådde under denna tid. Bjärred fick strandvillor, Bjärreds Saltsjöbads restaurang, badhotell, turisthotell, brunnssalong och kallbadhus. Badortslivet var inte bara ett nöje för överklassen, utan samlade även arbetare som kom resande med tåg under sommarmånaderna. Linjen Lund-Bjärred var ursprungligen en ångloksdriven järnväg. 1916 blev järnvägen elektrifierad som en av landets första järnvägslinjer. Persontrafiken på Bjärredsbanan upphörde 1939.

Svartvitt äldre foto. Byggnader vid vatten som utgör Lomma hamn.

Lomma hamn 40-50-tal

Ett nytt slags samhälle växer fram

Vid tidpunkten för andra världskrigets utbrott fanns inte lika mycket industrier i Lomma. Istället var det ett samhälle som var idylliskt, men sovande, med bebyggelse som var koncentrerad längs Strandvägen. Yrkesfiskarna utgjorde en påtaglig del av befolkningen och Lomma hamnområde präglades till stor del av fiskerinäringen.

1963 slogs Flädie storkommun och Lomma köping samman och blev det geografiska område det är idag. Under denna period och följande decennium genomgick kommunen stora förändringar vad gäller expanderingen. Flera bostadsområden tillkom, bland annat Löddesnäs och utbyggnader av Vinstorp och Karstorp.

Under 80- och 90-tal var det i huvudsak de centrala delarna av Lomma som förändrades. Lomma hamn är det område som förändrats mest, som under 2000-talet fick bereda plats för en ny typ av bebyggelse, nämligen bostäder.

Även övriga delar av kommunen har förändrats i takt med att invånarantalet ökat; mellan 1999-2009 var Lomma en av två kommuner i Skåne som hade den procentuellt största befolkningsökningen. Och trots att det skett en förtätning i delar av kommunen till följd av denna ökning, upplevs fortfarande orterna ha karaktären av byar av varierande storlek.

  • Ingen giltig användare vald.

Sidansvarig: Anna Ågren

Senast uppdaterad: