Naturvård

Lomma kommun arbetar intensivt med att bevara och förbättra biologisk mångfald och upplevelsevärden i natur- och parkområden. Detta innebär bland annat att vi skapar och utvecklar naturreservat, genomför insatser för att gynna hotade arter, samt anlägger och sköter våtmarker och naturlika planteringar.

Kommunen är aktiv medlem i två vattenråd, Höje å vattenråd och Kävlingeåns vattenråd. I mer än 20 år har arbete med våtmarker, rekreation och landskapets funktioner framgångsrikt skett i dessa samverkansorgan. Huvudsyftet har hittills varit att minska utsläppen av växtnäringsämnen till Öresund.

Se mer: hojea.se Länk till annan webbplats. och kavlingean.se Länk till annan webbplats.

Naturvårdande skötsel av naturreservat

I kommunens naturreservat genomförs naturvårdande skötsel i enlighet med upprättade skötselplaner. Skötseln syftar till att gynna biologisk mångfald och rekreation. Skötseln kan exempelvis efterlikna gamla jordbruksmetoder, som gynnar arter som levt i människans spår i tusentals år.

Om inte områdena hade skötts om alls så hade de snabbt växt igen på ett ogynnsamt sätt. Anledningen till detta är främst människans utsläpp av växtnäringsämnen. Nedanstående är exempel på naturvårdande skötselåtgärder som genomförs i naturreservaten.

Hävd av artrika ängar

För att skapa artrika ängsmarker hävdas flera av naturreservatens gräsmarker årligen. Gräsmarkerna slås i slutet av sommaren, när de flesta växter har fröat av sig, och sedan transporteras det slagna växtmaterialet bort. Genom att hävda gräsmarker tas näring bort från området, och därmed utarmas marken långsamt i likhet med det kulturhistoriska jordbrukets ängar.

När det är ont om näringsämnen skapas utrymme för ett flertal olika växtarter som ofta har specialanpassningar för att överleva. Är marken istället näringsrik kommer konkurrenskraftiga och snabbväxande arter som brännässlor och bredbladiga gräs att dominera och konkurrera ut andra arter. Markerna kan även utarmas genom naturvårdsbete eller naturvårdsbränning.

Levande skogar med död ved

Döda träd som antingen fortfarande står upp eller har fallit ner kallas för död ved och är en viktig livsmiljö för mängder av olika djur, svampar och lavar. En naturskog kan innehålla upp till 40 % stående och liggande död ved, men i det moderna skogsbruket har det tyvärr inte lämnats mycket plats för detta.

Många fågelarter är beroende av död ved. När du till exempel hör hackspetten trumma så letar den insekter att äta eller så hackar den ut en bohåla att häcka i. Dessa bohålor kan även bli viktiga boplatser åt andra fåglar och djur när hackspettarna har flyttat ut. För att påskynda utvecklingen av hög biologisk mångfald i naturreservaten kvarlämnas och skapas död ved. Till exempel påskyndas åldrandet för vissa av träden.

Ekotoner, artrika gränszoner

Gränszoner, eller ekotoner som de kallas, är viktiga element i landskapet. Ett bra exempel på en småskalig ekoton är ett skogsbryn som utgör gränsen mellan en skog och exempelvis en betesmark. I denna gränszon förekommer det djur och växter som både hör hemma i skogen och på betesmarken. Dessutom bildas det i flikiga, ojämna skogsbryn ofta insektsrika lämiljöer där flera olika fågelarter finner både föda och skydd.

Vid ängshävd och naturvårdsgallring i naturreservaten eftersträvas ofta skapande av flikiga skogsbryn. Flikigheten gör att den effektiva skogsbrynslängden maximeras och att spännande naturmiljöer uppstår.

Insatser för hotade arter

För att gynna hotade arter genomförs olika insatser för att förbättra deras förutsättningar. Det innefattar bland annat skapande av:

  • artrika ängar
  • död ved
  • våtmarker för grod- och kräldjur
  • livsmiljöer för pungmes
  • komposthögar för snokar
  • sandblottor för solitärbin
  • fauna- och fungadepåer
  • uppsättning av holkar för fåglar och fladdermöss.

Detta ingår i kommunens uppdrag, genom de internationella åtaganden som Sverige har tagit på sig för att minska förlusten av biologisk mångfald.

  • Ingen giltig användare vald.

Sidansvarig: Helena Björn
Senast uppdaterad: