Omhändertagande av barn (LVU)

Ett beslut om omhändertagande enligt LVU måste baseras på att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan handla om missförhållanden i hemmiljön eller barnets eget beteende. Våld eller kränkande behandling från familjen är ett exempel, ett annat är att barnet själv utsätter sig för fara, använder droger eller begår brott. Ett krav är också att det kan antas, eller att socialtjänsten vet, att föräldrarna och barnet inte samtycker till vården.

Oftast är föräldrar, ungdomar och socialtjänst överens om vilken hjälp familjen behöver och då behöver inte socialtjänsten fatta beslut med stöd av tvångslagstiftning (LVU).

När socialtjänsten får information om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa, måste de utreda barnets behov av stöd och skydd. Det arbetet ska utgå ifrån vad som är bäst för barnet.

Om barnet behöver skyddas och placeras akut och vårdnadshavarna inte lämnar sitt samtycke kan socialtjänsten besluta om ett omedelbart omhändertagande. Det innebär att barnet tas om hand och placeras på en gång mot vårdnadshavarnas vilja. Domstolen avgör sedan om socialnämndens beslut ska gälla. Socialnämnden har möjlighet att ta hjälp av polisen vid själva omhändertagandet, men bara om det är nödvändigt.

Om situationen inte är akut men socialtjänsten ändå bedömer att barnet behöver tvångsvård lämnar socialtjänsten ett förslag till beslut om att barnet ska bo någon annanstans. Efter det fattar politikerna i kommunen beslut om att skicka handlingarna till förvaltningsrätten. Om handlingarna skickas till förvaltningsrätten blir det en förhandling i domstol. Det är alltid domstolen som avgör om det finns skäl för vård med stöd av LVU.

Oftast är föräldrar, ungdomar och socialtjänst överens om vilken hjälp familjen behöver och då behöver inte socialtjänsten fatta beslut med stöd av tvångslagstiftning (LVU).

Föräldrar kan överklaga beslut om tvångsvård av deras barn.

Så fort tvångsvård inte längre behövs ska den upphöra. Det betyder att socialnämnden ska undersöka minst var sjätte månad om barnet kan komma hem. Så fort man har nått målet med vården ska barnet återförenas med sina föräldrar.

Om både barnet och föräldrarna vill kan barnet fortsätta att bo på en annan plats. Då blir det en frivillig placering och inte en placering enligt LVU.

Både barnet och vårdnadshavarna har rätt till ett offentligt biträde, vilket innebär juridisk hjälp som betalas av staten.

Socialtjänsten ger föräldrarna råd, stöd och annan hjälp som de behöver för att barnet ska kunna flytta hem. De kan få samtalsstöd, stöd i föräldrarollen och i kontakten med dem som tar hand om barnet.

Socialtjänsten ska försöka placera barnet nära hemmet för att inte bryta kontakten med hemmiljön. Helst bör placeringen göras i samma kommun. Socialtjänsten försöker i första hand hitta ett hem i barnets nätverk. Men det finns situationer när det är bäst för barnet att inte placeras nära föräldrarna, till exempel om barnet är omhändertaget på grund av övergrepp från familjen. Det viktigaste är alltid vad som är bäst för barnet.

När ett barn inte kan bo hemma kan socialtjänsten besluta om olika boenden. Vilken boendeform som väljs beror på barnets ålder, behov, situation och hur vården bäst kan genomföras. Socialtjänsten har alltid ansvar för uppföljning och för att vården inte pågår längre än nödvändigt.

Familjehem

Ett familjehem är en vanlig familj som tar emot ett barn i sitt hem. Familjehemmet är utrett och godkänt av socialtjänsten. Placering i familjehem är den vanligaste boendeformen när barn vårdas utanför hemmet.

HVB-hem

Ett HVB-hem är ett boende med personal dygnet runt. Där bor barn och unga som behöver mer stöd, struktur eller behandling än i ett familjehem. HVB-hem står under tillsyn av Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

SiS (Statens institutionsstyrelse)

SIS hem är statliga institutioner för barn och unga som behöver mycket omfattande vård, struktur och tillsyn. Placering på SiS kan bli aktuellt när andra vårdformer inte bedöms räcka. Vården sker under särskilda former och med hög säkerhet.

Det finns även fler boendeformer:

• Jourhem – ett tillfälligt familjehem vid akuta situationer

• Stödboende – för äldre ungdomar som klarar mer eget ansvar

Socialtjänsten ansvarar alltid för uppföljning och för att vården inte pågår längre än nödvändigt.

Ett familjehem ska kunna ge barnet ett tryggt och säkert hem. Ett familjehem kan bestå av en person eller en hel familj. Det är socialtjänsten som utreder och kontrollerar om familjer som vill bli familjehem lever upp till kraven.

Hem för vård och boende (HVB) måste ha tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten. Om någon som träffar ett barn som har blivit omhändertaget upptäcker att något är fel måste de anmäla det.

Ett familjehem ska ha förutsättningar för att erbjuda barnet vård som är trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet. Familjehemmet ska också ha förutsättningar att tillgodose barnets specifika behov. Det är socialtjänsten som utreder om möjliga familjehem lever upp till kraven och de ska också följa vården noga.

Socialtjänsten har ansvar för att barn som har blivit omhändertagna mår bra. De ska besöka och prata med barnet, prata med barnets föräldrar och med dem som tar hand om/vårdar barnet.

Socialnämnden ska undersöka minst var sjätte månad om barnet kan komma hem.

Läs mer om familjehem

Socialtjänsten gör en bedömning för varje barn för sig. Ibland kan andra barn bo kvar i familjen, ibland behöver de också flytta.

Socialtjänsten får inte vänta med att göra något tills ett barn har skadats.

En orosanmälan görs när någon vill uppmärksamma att ett barn behöver stöd eller far illa.

Det är oftast skolan, polisen eller sjukvården som gör orosanmälningar till socialtjänsten, men det kan också vara privatpersoner.

Läs mer om Orosanmälan/Misstanke om ett barn far illa