Det borgerliga styrets etiska prioriteringsplattform

Vi i det borgerliga styret, kanske främst Moderaterna, utmålas inte sällan som okänsliga och alltför ekonomiskt orienterade. Som om vi inte bryr oss lika mycket om barnen som partierna till vänster. Mot den bakgrunden skulle jag vilja lägga ut texten något om den etiska plattform som vi tar avstamp från när vi står inför svåra beslut. En etik som jag menar är mer rättfärdig än den som vänstern står för.

Kännetecknande för offentlig sektor är att verksamhetens uttryckta behov oftast överstiger befintliga resurser. Föreningarna vill ha mer kommunalt stöd till sin viktiga verksamhet och vårdnadshavare ha mer resurser till för- och grundskola, till exempel för minskade barngrupper. Andra vill ha mer resurser till underhåll av vägar eller till äldreomsorgen. Inget konstigt med det.

Detta går att lösa med högre skatt. Utmaningen är att när vi får återkommande signaler om att allt färre kommer att behöva finansiera allt fler i samhället innebär det rent matematiskt, allt annat lika, att skatten behöver höjas bara av den anledningen. Höjd skatt riskerar att minska Sveriges konkurrenskraft och leda till färre arbetstillfällen och därmed minskade skatteintäkter, vilket kräver ytterligare skattehöjningar. Ett sluttande plan, menar vi på högersidan. Vad som krävs, som jag ser det, och utifrån dagens befolkningsprognoser, är en stor omställning i offentlig sektor, särskilt om vi vill freda resurserna till välfärdens kärna.

Det ställer behovet av prioriteringar på sin spets. Då kan det vara bra att luta sig mot en prioriteringsplattform. Enligt beslut i Sveriges riksdag 1997 ska prioriteringar inom sjukvården – såväl i den kliniska verksamheten som i politiska beslut om resursfördelning – baseras på en etisk plattform som består av tre grundläggande principer:

• Människovärdesprincipen – enligt vilken alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Denna princip kan jämställas med kommunallagens krav på likställighet i kommunal verksamhet.
  
  
• Behovs- och solidaritetsprincipen – enligt vilken resurserna bör satsas på områden (individer eller verksamheter) där behoven är störst. Denna princip kan jämställas med skollagens krav på likvärdighet i för- och grundskola.
  
  
• Kostnadseffektivitetsprincipen – enligt vilken en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i hälso- och livskvalitet, bör eftersträvas vid val mellan olika åtgärder och verksamheter. Denna princip kan jämställas med kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning i kommunal verksamhet.
  

Principerna är rangordnade så att människovärdesprincipen går före behovs- och solidaritetsprincipen, som i sin tur går för kostnadseffektivitetsprincipen. Detta innebär bland annat att svåra sjukdomar går före lindrigare även om de svåraste tillstånden kostar väsentligt mycket mer. Men inte i alla fall. Det finns gränser för hur mycket en behandling får kosta. Svåra beslut som läkare har att hantera mer eller mindre dagligen.

I det borgerliga styret har vi, vill jag mena, försökt följa denna etiska, och i huvudsak lagstyrda, plattform under de senaste årens hantering av minskade barnantal i för- och grundskola.

Den överordnade etiska riktlinjen handlar om att alla barn ska samma rättigheter vad gäller intag till för- och grundskola. Här följer vi skollagen som enkelt uttryckt innebär ett kösystem till förskola och den relativa närhetsprincipen till grundskola. Friskolorna har sitt eget system, vilket jag som en del känner till, finner illiberalt. Den relativa närhetsprincipen innebär, om vi exempelvis hade stängt Rutsborg, att en hel del barn i Borgeby hade haft förtur till Löddesnäs och att de som bor nära Löddesnässkolan hade haft kommit in på Bjärehov.

Likvärdigheten mellan skolor och inom en skola hanteras av rektorerna. De styr enligt skollagen över den inre organisationen. Det innebär att rektor ansvarar för alla elevers rätt till en likvärdig utbildning. Denna lagstyrda och etiska princip kan vara synnerligen svår att hantera i praktiken. Rektorerna får, enligt denna etiska princip, inte utan saklig grund resurssätta på ett sådant sätt att en årskull gynnas framför en annan. Vad jag känner till är rektorernas samlade utgångspunkt att varje skola ska ha två lågstadieklasser om 23 elever, men antalet barn i kommunen är sällan jämt delbart med 23 och söktrycket till de olika skolorna skiljer sig åt. Det innebär att det i praktiken finns olika klasstorlekar. Rektor kan och ska också justera klasstorlekarna utifrån de specifika elevernas förutsättningar. Nämnas bör att ju färre klasser en skola har, desto svårare blir det för en rektor att hantera den enskilde elevens rätt till en likvärdig utbildning.

Slutligen, och kanske viktigast, kommunens för- och grundskoleverksamhet ska styras på ett sådant sätt att den lever upp till lagkravet på god ekonomisk hushållning. Resurserna ska gå till det som tillför mest till elevernas utbildning. Bra lokaler är inte oviktigt, men viktigast enligt skolforskning och rektorerna i Lomma kommun är i första hand kopplat till lärarnas förmåga att undervisa, skolledarskap och stödresurser i olika former. Om jag har förstått det rätt strävar både barn- och utbildningsnämnden och dess skolförvaltning efter att i största mån kanalisera resurserna till att vi ska ha skicklig personal på skolorna. Med minskande barnantal innebär det att vi minskar lokalkostnaderna för att upprätthålla personalresurserna (per elev).

Sammanfattningsvis vill jag hävda att styret med stor ödmjukhet och empati försöker leva upp till ovan nämnda etiska plattform. Att lova allt till alla, eller att möta ett kraftigt minskat barnantal med minskade barngrupper och bibehållna lokalkostnader, lever inte upp till den etik som vi vill stå upp för. Personligen är jag ödmjuk inför att det givetvis finns alternativa etiska plattformar och överlämnar till andra att presentera dessa.

Robert Wenglén, kommunstyrelsens ordförande