Lomma kommun

E-tjänster

Use Google to translate the web. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Salt eller sött?

Lommabukten har en salthalt på 8-10 promille och räknas som ett brackvattenområde. Det är en miljö som är svår att leva i för många havslevande djur. Brackvatten kallas vatten som är sötare än saltvatten men ändå saltare än sötvatten.

Tillsammans med framför allt Stora Bält utgör Öresund Östersjöns förbindelse med Kattegatt och Skagerrak. Här flödar sötare vatten norrut på ytan och det tyngre salta vattnet flödar söderut in i Östersjön. I Öresund och i Stora Bält möts de två vattenmassorna och det sker en omblandning. Annars är salt och sött vatten separerat vid språngskiktet, som i Öresund ligger på cirka 10-20 meters djup. Det inflödande saltvattnet transporteras till djupområdena under ett tydligt avgränsat skikt mellan tungt saltvatten och lättare brackvatten. Skiktet kallas haloklinen eller salthaltsprångskiktet och finns på 60- 80 meters djup i Östersjöområdet.

Det bräckta vattnet ställer krav på sina invånare. Östersjön är, med geologiska mått mätt, ett ganska ungt hav. Det är endast cirka 10 000 år gammalt. Därför har det bara hunnit utvecklas några få endemiska arter, det vill säga arter som är unika för Östersjön. Här finns dock flera arter som balanserar på gränsen mellan sött och salt. De som lever här är antingen marina former, eller sötvattensformer som hjälpligt anpassat sig till brackvattensmiljön, men lever mer eller mindre under stress i ett ekologiskt marginalområde. Sjöstjärnor trivs till exempel inte i Lommabukten men återfinns i det saltare vattnet i norra Öresund. Sjöstjärnan lever som en frisimmande larv under sitt första levnadsår. Bilden visar en vanlig sjöstjärna, en art som, på grund av att den inte kan reglera vattenbalansen (osmoreglering), inte finns i Lommabukten.

Lommabuktens flexibla djur

Blåmusslor från Östersjön är ofta mindre i storleken än blåmusslor från Öresund och Skagerrak. De flesta arter i Österjön är utsatta för saltstress, eftersom de lever i vad de uppfattar som antingen för salt eller för sött vatten. Fisk som är saltvattensanpassade får arbeta med att klara av en lägre salthalt i den yttre miljön, och sötvattensanpassade arter får kämpa med att reglera den högre salthalten. Mindre energi kan därför läggas på egen tillväxt, och flera av Östersjöns arter är därför mindre än i ett rent saltvattenhav som Skagerrak. En annan faktor som gynnar arterna på västkusten och i Öresund är att vattnet innehåller mer syre. Sundets bottentopografi och övergödning är orsaker till att Öresund, men framförallt Östersjön, är mindre syresatt än Västerhavet (Öresund, Kattegatt och Skagerrak).

Blåmusslan i Österjön blir ofta inte större än tre centimeter. I Atlanten kan den däremot bli uppåt femton centimeter. I vårt sund ligger den någonstans där emellan.

Den sötsalta torsken

Just i Östersjön har torsken en särskilt viktig roll som predator. Eftersom inte många arter trivs i bräckt vatten så finns det ingen annan rovfisk som tar över torskens nisch när bestånden minskar. De grunda bottnarna är sundets barnkammare och ett tryggt födosöksområde för flera mindre fiskar och fiskarter. Här finns torsk, rödspätta, skrubbskädda, gädda, rocka med flera där var och en har sin egen nisch.

En rad olika fiskar håller igång systemet. Den svåra brackvattenmiljön är känslig för störningar endast ett fåtal arter klarar denna tuffa miljö.

  • Ingen giltig användare vald.

Sidansvarig: Helena Björn
Senast uppdaterad: 2017-03-04